Alla har förstås sin egen historia, och beslutet att skaffa barn är alltid stort, men till skillnad från en del andra frivilligt ensamstående mammor var det för mig inte särskilt märkvärdigt att välja att skaffa barn på egen hand. Jag har aldrig varit så bra på förhållanden – eller kanske snarare aldrig tyckt att de varit avgörande för att jag ska vara lycklig – men har däremot alltid vetat att jag velat ha barn och därför länge haft alternativet att åka till Köpenhamn i bakhuvudet. Jag hade bestämt mig för att på allvar börja tänka på saken när jag fyllde 35, och efter ett års funderingar – som mest handlade om att samla energi och mod att verkligen ta tag i det – så gjorde jag ett första försök att bli gravid på kliniken Vitanova i Köpenhamn några månader efter min trettiosjätte födelsedag. Processen visade sig bli längre än jag trott och det dröjde 18 månader och många försök innan jag blev gravid, och min dotter föddes till sist – hastigt och lustigt – i juli 2014.
Redan när K föddes var jag ganska övertygad om att jag en dag skulle vilja försöka få ett syskon till henne, delvis för att jag själv har syskon som jag har stor glädje av, men också för att jag känner att det skulle vara skönt för henne att ha ytterligare en nära familjemedlem om något skulle hända med mig – det kändes som om en familj med två personer är mer sårbar än en med tre. Så bara några dagar efter att hon fötts köpte jag ett antal enheter spermier av samma donator som jag använt med K (hon var så perfekt att donatorn naturligtvis måste vara en riktig stjärna!) och betalade för förvaring i tre år.
Att vara ensam förälder visade sig faktiskt vara lättare än jag trott eller än vad andra intalat mig att det skulle vara. Delvis berodde det nog på att jag föreställt mig det värsta, men också på att K var ett rätt harmoniskt barn som även var förskonad från de långa sjukdomsperioder som många andra barn har, inte minst efter förskolestarten.
När K föddes jobbade jag sedan tio år i förlagsbranschen, men när jag under min föräldraledighet blev av med jobbet bestämde jag mig för att det var dags att byta yrke och bransch. Jobbtrygghet, reglerad arbetstid och nya utmaningar var målet. Så när K började förskolan började jag läsa en masterutbildning i biblioteks- och informationsvetenskap. Samtidigt mognade tankarna på att göra syskonförsök. Jag kom fram till att en åldersskillnad på minst 2,5 år mellan barnen var rimligt för att jag skulle klara av det, och en dryg månad före K:s tvåårsdag åkte vi ner till Köpenhamn för att försöka göra ett syskon. Denna gång gick det på första försöket, och efter en riktigt tung graviditet föddes R åtta månader senare. Ytterligare tolv månader senare började hon förskolan, och två månader därefter tog jag min examen.
Idag jobbar jag som bibliotekarie på ett forskningsbibliotek. Jag har sju veckors semester, jobbar åtta till tre och ingen ser snett på mig om jag behöver vabba – ett himmelrike för en ensamstående förälder. Jag har två friska ungar som har enormt stor glädje av varandra, och att ha två barn framstår numera ofta som lättare än att ha ett.
Men visst finns det baksidor med att vara ensamstående förälder. Det kan till exempel kännas lite ensamt att inte ha någon annan vuxen att dela vardagens alla små bekymmer och glädjeämnen med. Men en intresserad storfamilj, som inte haft något emot att jag delar med mig av både stort och smått om ungarna har hjälpt, och jag tycker också att sociala medier är en enorm resurs. Barnen har fått ett eget Instagramkonto med den närmaste familjen och de bästa vännerna som följare, och där har jag, ibland flera gånger om dan, kunnat dela med mig av våra liv. Den grupp med andra frivilligt ensamstående mammor som började ses under graviditeten med K och sedan har följts åt nu under småbarnsåren har också varit ett stort stöd.
På andra sätt är det rentav enklare att vara ensam. För det första så kan man ju på ett helt annat sätt se till att få den sömn man behöver under de första tuffa månaderna (eller de första tuffa åren …) eftersom man inte har något förhållande man måste vårda när barnet sover. Om jag varit trött har jag helt enkelt lagt mig samtidigt som ungarna. Och det uppstår aldrig någon frustration över en partner som inte tar sin beskärda del av ansvaret – ansvaret är mitt, och så är det inget mer med det. Å andra sidan blir man ju väldigt låst när man är ensam med två barn. När K var riktigt liten fick hon följa med på fester och mingel i bärselen, men när hon blev lite större och sovtiderna mer regelbundna – K har aldrig varit ett sådant där barn som kunnat somna var som helst – fick vi helt enkelt stanna hemma på kvällarna och låta umgänget komma till oss.
Med två barn blev logistiken förstås än mer av en utmaning. Ett sent annonserat jobb- eller föräldramöte kan vara nog för att ställa till det. Som tur var har jag en annan ensamstående mamma som bor bara några få minuter bort, och vi hjälps åt och hämtar åt varandra en dag i veckan. På så sätt får vi båda tid att jobba några timmar extra och också uträtta några ärenden på vägen hem. En liten sak som är värd så mycket när man inte har så stora marginaler i livet.
Mina barn är det i särklass bästa som hänt mig, och jag har aldrig någonsin känt att mitt sätt att skaffa familj varit sämre än något annat. Bara annorlunda.
