Det har gått 20 år sedan Femmis bildades på initiativ av Gunilla Gerland. I dag minns hon tillbaka på de första åren, när de trädde fram i medieljuset och blev en röst för alla frivilligt ensamstående föräldrar med donation.
Mycket var annorlunda för två decennier sedan. Det gick inte att göra behandling som ensamstående i Sverige och samhällets syn gjorde att en del mammor mörkade hur deras barn kommit till. Gunilla Gerland var öppen med omgivningen, men när hon intervjuades i Dagens Nyheter om sin väg att bli förälder var hon inte med på bild och hade ett fingerat namn. För sån var känslan – det gick inte att vara öppen i media.
Det var efter den artikeln allt startade. Hos henne väcktes en känsla av att mammor som hon måste synas mer. Och synas på riktigt.
– Jag tänkte att om jag kan göra något stort för min son så är det att ändra synen på oss. Visa att våra familjer inte är något att skämmas för, säger hon.
Det var också efter artikeln i Dagens Nyheter som hon fick kontakt med andra kvinnor som gått samma väg. De hade skrivit till journalisten som vidarebefordrade mejlen.
Snart var de ungefär tio mammor, blivande mammor eller kvinnor som önskade att bli det. De började skriva om familjeformen på forum som Familjeliv och frågade om det fanns fler som dem där ute. De fick kontakt med ytterligare några.
– Ganska snart förstod jag att vi borde bilda en förening. Jag hade varit aktiv i ideella föreningar sedan jag var 18 år, från början i kvinnorörelsen. Så jag visste att en förening kan vara en påverkansfaktor i samhället.
Hon övertygade de andra och ordförandeposten tilldelades naturligt till henne. En styrelse bildades och stadgar togs fram. Femmis hade bildats.
För att kunna nå ut behövde de en hemsida, informativ och proffsig, och föreningen startade en insamling för att kunna satsa.
– Flera av oss var välutbildade och lite äldre när vi fick barn, så vi hade råd att bidra ekonomiskt själva. Hemsidan gjorde att vi fick ett ansikte utåt.
Men de behövde träda fram med sina egna ansikten också.
– Jag hade kommit i kontakt med kvinnor som mörkade för förskolan och bekanta om hur de hade blivit gravida. Att leva med en lögn är aldrig bra. Barnen var fortfarande små, men de visste inte hur de skulle prata med dem om det senare. Jag har jobbat med barn och det är få saker jag är så övertygad om som att man inte ska ljuga för barn. Så det var en jättestor drivkraft för mig. Jag tänkte att om vi blir öppna och syns utåt, så kommer inte längre några känna att de behöver mörka.
Till en början var det mest Gunilla Gerland som syntes i media, men snart blev de fler.
– En av dem, som jag fortfarande är vän med, var med i Bolibompa med sin son. Jag tycker att Bolibompa alltid legat före när det gäller mångfald. Där når man ju ut enormt mycket.
Vad fick ni för respons när ni trädde fram?
– Många yngre kvinnor var mycket positiva, de tyckte det var skönt att det kunde finnas en lösning om de inte träffade någon de ville ha barn med i tid. Prästen som skulle döpa mitt barn utbrast ”Då måste han ju vara ett mycket efterlängtat och välkommet barn!”
Det negativa kom framför allt från kristna högern som ansåg att kärnfamiljen var det rätta.
– Men det finns så många fruktansvärda uppväxter i kärnfamiljer och det är ju många som inte håller ihop.
Hon minns när hon och sonen flyttade till ett villaområde utanför Stockholm. Där stack de ut bland alla kärnfamiljer. Men bara till en början.
– När min son började skolan så var det väldigt många barn som inte längre levde i kärnfamiljer. Men min son tyckte direkt när vi flyttade dit att det mest annorlunda med vår familj var att vi inte hade bil.
I kommentarsfält till artiklar var det också en hel del män som undrade: ”men vi då?”
– Mitt svar har alltid varit: gå samman och gör någonting, bilda en förening, så kan vår förening heja på och stötta er. Det är inte vi som ska driva er fråga. Då blir det alltid tyst. Jag ser inte att drivkraften finns hos män.
Ett mål för Femmis var att det skulle bli möjligt för ensamstående att få assisterad befruktning i Sverige. Föreningen uppvaktade politiker och debatterade, bland annat mötte Gunilla Gerland kristdemokraternas Göran Hägglund och journalisten Maria Abrahamsson i en tv-debatt.
– Jag tyckte att det är roligt att argumentera. Jag hade stått på barrikaderna förut och är inte rädd för det. Många blir nervösa i de sammanhangen, men jag blir skärpt. Det är som att jag gillar att få motstånd. Jag var påläst och visste vilka argument de skulle komma med.
Hon minns särskilt när Ylva Johansson bjöd in henne att prata inför Socialdemokraternas riksdagsgrupp. De hade även bjudit in en kristen barnläkare som i sitt anförande lyfte fram forskning som visade att många som är dömda till fängelsestraff i USA har haft frånvarande pappor.
– Det går inte att jämföra. Jag tog upp annan forskning som inte visade på högre risk för våra barn. Jag berättade också om barnlängtan och visade bilder på mammor och barn. Efteråt kom barnläkaren fram till mig och sa att han förstod nu. Han hade ändrat åsikt och det var så himla häftigt!
Femmis fick gehör på många håll, men det skulle dröja över tio år innan en lagändring blev verklighet.
– På den tiden kändes det inte som att vi var i närheten, men jag tror ändå att vi banade väg för det. Det är roligt att ha varit en del av en samhällsförändring.
En annan drivkraft för henne personligen var att Femmis verksamhet skulle innebära att hennes son fick träffa andra barn som har kommit till på samma sätt.
– Vi hade stort fokus på att arrangera läger. Lägren var en höjdpunkt tycker jag, en halvkaotisk höjdpunkt.
Allt eftersom ökade antalet medlemmar. De flesta kom från storstäderna. Många fanns i Malmö på grund av närheten till Danmark. Gunilla Gerland hade själv blivit gravid i Danmark, men dessförinnan hade hon gjort tre försök i Storbritannien.
– Jag jobbade där ibland och passade in jobbresan med ägglossning. Det var inte vanligt att ensamstående gjorde insemination där, men det var ju inte olagligt.
Hur fick du reda på den möjligheten?
– På nätet, men jag hade också lesbiska vänner som fått barn genom donation, så det här var inte nytt för mig.
Hon säger att hon alltid har vetat att hon vill ha barn. Honhar också alltid haft barn runtomkring sig och jobbade nästan tio år i förskola.
– Jag själv växte upp i en dysfunktionell familj och har inte velat skaffa barn i relationer som inte varit tipp-topp. Jag är mycket hellre ensamförälder än delar mitt barn med någon som jag inte tror är braför mig och mitt barn.De stunder när det har varit jobbigt att vara ensam har jag tänkt på alternativet: att jag kanske bara hade fått träffa sonen varannan vecka.
Sonen bor hemma fortfarande, men är som Gunilla Gerland säger: ”nyvuxen”.
– Vi har en jättefin relation. Jag är precis i fasen där jag försöker förstå hur jag ska förhålla mig till att han blivit vuxen. Hur mycket ska man lägga sig i? Hur mycket ska jag knuffa på för att han ska komma ut i världen? Hur mycket ska jag dra mig tillbaka?
Hon tillägger att det också är hjälpsamt att ha ett vuxet barn hemma.
– Han får lyfta allt som är tungt. Han är också jättelång så jag behöver inte längre ställa mig på en pall för att nå saker, säger hon och skrattar.
Umgås du fortfarande med mammor från Femmis?
– En av dem har jag umgåtts med sedan dess och några andra håller jag kontakt med via nätet. Men de flesta hade jag inte träffat på mycket länge fram till nyligen då en föreslog att några av oss skulle ses och spela Mahjong.
Hur känns det att Femmis firar 20-årsjubileum?
– Det var roligt att starta och driva föreningen i fyra-fem år, och vi hade en fin sammanhållning. Sedan vi började har det skett stora förändringar i samhället. Jag känner mig väldigt glad att föreningen är livaktig och lever vidare.
Text: Maria Hagström, frilansjournalist och författare till boken ”Självstående: mamma på egen hand”
