Tack Barbro Westerholm!

Vi nås av det sorgliga beskedet att Barbro Westerholm gått bort. Barbro Westerholm la sin första motion för assisterad befruktning för ensamstående redan 1992 och var aktiv i frågan ända tills vi fick en lagändring 2016. Bilden kommer från debatt om assisterad befruktning för ensamstående i riksdagen 2016.

Nedan kan du läsa kanske en av de sista intervjuerna som gjordes med Barbro Westerholm för bara några månader sedan. Intervjun är ett utdrag ur ett kapitel i boken “Självstående : mamma på egen hand” av Maria Hagström. Boken kommer ut i maj i år. Tack Maria för att vi får publicera intervjun!

Vägen till lagen

Utdrag ur ett kapitel i boken “Självstående: mamma på egen hand” av Maria Hagström.

Vi ibland kan vara ganska sega i Sverige på att ta till oss nyheter, konstaterar Barbro Westerholm när vi ses dagen innan julafton 2022, äter saffransbullar, dricker cappuccino och pratar om frustration – en känsla hon är alldeles för bekant med.

– Med tanke på vilken hög standard vi har i Sverige, hur vi värderar forskning och hälsa- och sjukvård, så är jag lite förvånad, minst sagt, att det kan vara så segt. Jag tror att det ofta beror på vad de mest tongivande tycker. Man vågar inte ställa sig upp och föra ett krig mot dem.

I frågan om ensamstående kvinnor skulle få assisterad befruktning så var det främst Kristdemokraterna som framgångsrikt strävade emot när andra hade ändrat åsikt.

Men 1992, när Barbro Westerholm la sin första motion i frågan, var det få som höll med henne.

– Jag kände att det här var galet. Ensamstående kvinnor fick ju adoptera, varför inte låta en kvinna bära fram ett barn också, säger hon och tillägger att hon på nära håll sett ensamstående kvinnor adoptera barn och att det hade gått ”oerhört bra”.

– De här barnen kom till en älskande kvinna. Så varför skulle det inte bli bra om en kvinna bär och föder fram ett barn utan att det finns med en man i bilden?

På 90-talet skrev hon motion efter motion. Det blev nej gång på gång.

– Det fanns inget stöd varken från den borgerliga sidan eller socialdemokraterna. Jag hade inte mitt eget parti med mig heller. Barn ska ha en pappa och en mamma, tyckte de.

Vad berodde det på att hon själv tyckte annorlunda? Hon säger att det började när hon var generaldirektör för Socialstyrelsen på 80-talet. Men egentligen började det nog redan hundra år tidigare, med hennes farmor.

Farmodern föddes 1855. När hon var strax över 20 år gifte hon sig och fick snart fem barn med sin make. Inte länge efter att det yngsta barnet hade fötts fick hon veta att maken hade barn även på annat håll. Hon sparkade ut honom.

– Men då var det honom det var synd om. Hon fick inget underhåll och stod där med fem barn, berättar Barbro Westerholm.

Farmodern klarade sig ekonomiskt genom att ge pianolektioner och öppna sitt hem för operaartister som efter föreställningarna ville gå någonstans för att varva ner. Hon lyckades få ihop lite pengar och dem använde hon till utbildning för sina två döttrar. Till dem lär hon ha sagt: ”Ni ska kunna klara er själva och aldrig bli ekonomiskt beroende av en man. Älska honom gärna, men bli inte ekonomiskt beroende av honom”.

Även Barbro Westerholms mormor skilde sig. Det var på 1920-talet.

– Då fanns inga pengar kvar. Min morfar hade ärvt mycket pengar men dem hade han spelat och supit bort. Mormor började jobba på Riksgäldskontoret som lägst betalda kontorist.

Hennes farmor och mormors budskap har gått vidare till alla flickor som fötts inom familjen: ”yrkesutbilda er och se till att ni kan klara er själva”.

Det var det som lade grunden till att barnbarnet Barbro skulle välja att utbilda sig till läkare och ha som motto att ”aldrig ge upp”.

– De är födda på 1800-talet, så det är ju ett tag sedan, men det började där. Kvinnors frigörelse. Rösträtt och alltihopa. Och nu sitter vi här med allt fler kvinnor som säger: jag har inte hittat någon drömprins, men barn vill jag ha.

Själv träffade Barbro Westerholm sin man under läkarstudierna och fick fyra barn. 1979 blev hon generaldirektör för Socialstyrelsen. En av de första förändringarna hon jobbade för var att homosexualitet skulle sluta klassas som en sjukdom.

– Jag tyckte att det var vansinnigt att folk som tycker om och vill leva med varandra inte har samma rättigheter som andra par. Det skulle inte betraktas som sjukt.

Hon säger att hon egentligen inte visste mycket om homosexualitet, men tror att värderingen kom hemifrån. Hon minns ramaffären som låg i samma kvarter som hennes familj bodde i när hon var barn. Den drevs av två män.

– De höll varandra i handen när de gick hem på kvällen. Det var inte vanligt att se, så jag frågade min pappa varför de gjorde så. Jo, sa min pappa, de älskar varandra på samma sätt som jag älskar din mamma. Det var inte mer med det. Men det fastnade. Så när jag kom till Socialstyrelsen och den här frågan kom upp och det satt män och kvinnor på trappen utanför och protesterade mot sjukdomsbegreppet, var det något jag ville förändra. Älskar man någon av samma kön så har ju inte jag med det att göra, det är deras privatliv. Då ska inte jag hindra dem att leva det liv de vill, säger hon och tillägger:

– Det är samma som när frågan om ensamstående kvinnor ska få assisterad befruktning dök upp. Om du känner en längtan att ta hand om en annan varelse och kan föra liv och erfarenheter vidare ska väl inte vi säga nej till det. Det är barnönskan, kärleken och omsorgen om ett barn som är det viktiga, inte om du är en eller två. Hur du sen ser till att det blir bra för barnet, hur du ordnar det på olika sätt, det har inte jag med att göra. Det är ditt ansvar och ditt privatliv.

I mitten av 80-talet blev frågan om anonyma donatorer aktuell. Skulle de vara ”öppna” istället? Barbro Westerholm berättar att de kvinnliga ledamöterna i Socialstyrelsens styrelse var för och de manliga var emot. I riksdagen fanns det däremot en majoritet som tyckte att barnen skulle ha rätt att få veta sitt ursprung när de nått en mogen ålder och om de vill. Sverige blev det första land i världen som skrev in barns rätt att få information om donatorn i lagen.

Barbro Westerholm nämner en professor, Marc Bygdeman, som även lyfte vilka som skulle få ta emot donerade spermier. Enligt henne tyckte han inte att det skulle spela någon roll om de var gifta eller ogifta, par eller inte. Han var för att ensamstående kvinnor skulle få möjligheten. Barbro Westerholm höll med, men hon valde att inte driva den frågan då. Hon var rädd att om det skulle ingå i förslaget om en framtida lagändring så skulle inte ”öppna donatorer” röstas igenom. Hon bedömde risken som stor att det skulle bli ett nej till allt istället och leda till att det kanske tog ytterligare tio år innan barn skulle ha rätt att få veta sitt ursprung.

Det gäller att välja sina strider inom politiken och när man för striden.

– Det var likadant när det gällde frågan om homosexuella par skulle få adoptera barn. Hade vi gått fram med det när partnerskap diskuterades så hade det kanske inte heller gått igenom. Så är livet i politiken, man får ta vissa kompromisser om något ska ske. Men när partnerskap sedan blev lagligt kunde vi driva frågan om att de skulle få bli föräldrar också.

Den 1 januari 1995 trädde lagen om registrerat partnerskap i kraft. 2003 fick samkönade par möjlighet att adoptera. Två år senare blev det även möjligt att få behandling med donerade spermier.

När Barbro Westerholm kom tillbaka till riksdagen 2006, efter ett uppehåll på några år, fortsatte hon att skriva motioner för ensamstående kvinnors möjlighet att få assisterad befruktning. Nu var hon inte lika ensam. Bland annat fick hon sällskap av partikollegan Birgitta Ohlsson. Men det fanns också andra som hade lyft frågan under åren hon hade varit borta. Diskussionen fanns och många hade börjat ändra uppfattning.

– De hade fått mer kunskap. Framförallt blev föreningen Femmis väldigt viktig här, de informerade från sitt håll, säger hon.

Enligt Femmis, som kämpade för en lagändring, började det kring år 2010 finnas utrymme för en positiv debatt i frågan, men det fanns också diskussioner om ärftliga sjukdomar från donatorer, efter ett uppmärksammat fall i media. En del pratade också om ”designade barn” och syftade på när det går att välja donator utifrån intressen, yrke, barnfoton och uppgifter om längd, vikt, hudfärg och hårfärg, såsom det går i till exempel Danmark. Vissa antydde att det fanns manshat inblandat i frågan.

Men dessa röster fick allt mindre gehör. Till slut fanns ett stort majoritetsstöd inom politiken.

– Kristdemokraterna var fortfarande oerhört tydligt negativa. Barn ska ha en pappa och en mamma, punkt. Samhället ska inte hjälpa till så att det inte blir så. Det var inställningen, berättar Barbro Westerholm.

Ett problem var nu regeringskonstellationen – Alliansen.

– Vi var tre partier som var för en lagändring i den fyrpartiregering vi hade. Man ville inte spräcka regeringen på grund av den här frågan, man tyckte att det var för få det handlar om som har den här barnönskan. Och KD var så tydliga här. Så vi sköt på det hela genom att säga att det behövdes mer kunskap. Annars fanns det en risk att det skulle bli ett avslag helt och hållet och då hade frågan dött.

För att få den att leva vidare skulle information inhämtas. Vad säger den forskning som finns? Hur går det för barnen? Hur ser det ut i andra länder?

I USA har ensamstående kvinnor fått barn med hjälp av spermiedonation sedan början av 1980-talet, eller möjligen ännu tidigare. Det har inte funnits en lag som reglerat detta. Enligt organisationen Single Mothers by Choice, som bildades 1981, är det i dag ganska accepterat i USA som en “plan b”, förutom i de mer ”traditionella delarna” av landet. De ser också att fler och fler yngre kvinnor väljer att bilda familj på det här viset – det är inte en “plan b”. Men det här gäller enbart för dem som har råd med en kostsam behandling på privat klinik.

I Storbritannien började landets Human Fertilisation and Embryology Authority, HFEA, samla in data om donation 1991. Men donatorer har använts i behandling långt innan dess. När det startade vet inte ens HFEA. De allra flesta behandlingar i Storbritannien finansieras av patienterna själva. Ensamstående personer och samkönade par får offentligt finansierade IVF-behandlingar mer sällan – 8 procent – än heterosexuella par som behöver donation och framförallt än de par som kan använda egna könsceller – 40 procent.

I mitten av 00-talet öppnade flera europeiska länder upp för möjligheten att hjälpa ensamstående kvinnor. Till exempel Spanien år 2006. Där går det att få hjälp via den offentliga vården.

I Finland har det aldrig varit olagligt, men de var “laglösa” fram till 2007. Då kom lagen om assisterad befruktning. Från november 2019 erbjuder även den offentliga vården behandlingen och inte enbart privata kliniker.

I Danmark blev det 1999 däremot olagligt för läkare att behandla ensamstående kvinnor och samkönade par. Men det fanns ett kryphål i lagen.

– Lagstiftningen sa ingenting om att det var olagligt för annan vårdpersonal att hjälpa till, säger Julia Buus Nicholson, biträdande chef på StorkKlinik som startades 1999.

– Här jobbade bara barnmorskor och sjuksköterskor. Vi kunde hjälpa till med insemination. 2007 ändrades lyckligtvis lagen så att läkare också fick hjälpa singlar och lesbiska par och de kunde därmed även erbjudas IVF-behandling. Sedan 2007 är det möjligt att få offentlig vård.

Norge var sist ut i Skandinavien. Där blev det lagligt för ensamstående kvinnor med donationsbehandling först 2020. Det går att få offentlig vård även där.

Barbro Westerholm säger att det var först när Alliansregeringen föll 2014 som det hon och många andra kämpat för kunde bli verklighet. Trots att hon tillhörde det som då hette Folkpartiet så kände hon en viss lättnad över att Socialdemokraterna tog över. Nu skulle det kunna bli en lagändring i den här frågan.

– Jag hade känt mig frustrerad, att det gick så långsamt. Att vi som ville få igenom det fick motionera år efter år och hitta på nya skäl för att inte det hela bara skulle avslås. Det var frustrerande. Och att det då dessutom var ett av de minsta partierna som var bromsen. De fick makt. Det visar ju också att frågan inte engagerade de andra partierna så våldsamt, att man inte sa: vi tar det här beslutet trots att KD är emot. Det visar kanske lite på en rädsla som fanns eller inte tillräckligt intresse för vad barnlöshet betyder.

Men tillslut, 1 april 2016, trädde en ny lag i kraft. Endast två partier röstade emot: Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.