FUNDERINGAR
”Hur firar du jul?” Den frågan fick jag av gamla studiekompisar en novemberdag 2014. De hade sina familjer med barn att fira jul med. Jag skulle återigen fira med mina föräldrar. Den frågan fick mig att inse att om jag inte agerade i barnfrågan skulle jag aldrig ha ett eget julfirande. Inga luciatåg på förskolan att titta på. Ingen att skapa egna traditioner tillsammans med. Inga tårtor att baka till födelsedagar. Inget ’vi’. Jag hade länge saknat det sammanhang som barn medför. Jag har alltid trott att jag skulle ha ett par barn när jag närmade mig 40 men så blev inte livet. Frågan jag fick gav mig en spark i baken att verkligen börja fundera kring att skaffa barn på egen hand. Jag hade fått förslaget från vänner tidigare men att åka till Danmark och skaffa barn själv kändes otroligt avlägset och främmande. Jag började undersöka adoption men som ensamstående var ju chanserna otroligt små att få ett barn och barnet man eventuellt skulle få skulle vara äldre och kanske med särskilda behov. Sen gick jag in på Femmis hemsida för första gången. Det kändes stort! Jag hade inga i min bekantskapskrets som hade barn på egen hand så det var en helt ny värld att upptäcka och sätta sig in i. Läskigt. Spännande. Omvälvande.
FÖRSÖKEN
Och så en septemberdag 2015 satt jag där på planet från Stockholm-Köpenhamn, tio månader efter den där frågan om julfirande. Tio månader av funderingar, undersökningar och väntan. Funderingarna var många och långa. Framförallt tog det tid att komma över känslan av misslyckandet att inte ha hittat någon att skaffa ett barn tillsammans med. Dessutom funderade jag mycket kring om det var rätt att skaffa ett barn som aldrig skulle få en pappa. Hur skulle sedan omgivningen regera och hur skulle jag känna inför att berätta att barnet var ett donatorsbarn? Det tog också tid att bearbeta. Att läsa medsystrars inlägg på Femmis forum var ovärderligt! Både de som funderade, de som försökte och de som hade fått barn. Jag funderade även på praktiska ting som tvättstuga i källaren i grannhuset, 40m2 lägenhet och annat smått och gott. Undersökningar, val av klinik, budget gjorde processen mer konkret men att det en dag kanske skulle finnas en liten människa i världen som var min kändes väldigt overkligt och avlägset. Försöken var en otroligt tuff bergodalbana. Det gick inte alls att förbereda sig för. Att vänta på ägglossning, hitta läkare som ville göra ultraljud, få tid på kliniken, gå från jobbet i tid och otid utan att behöva berätta varför. Otroligt stressande. Och så försöken, väntan på testet, negativa resultat. Polyper, operationer, väntan. Men i juni 2016 tog den första IVF:n sig. Ett plus på stickan! Jag var gravid.
FRAMME!
Det var otroligt märkligt, mäktigt, udda, roligt, konstigt. Jag vågade inte ta ut något i förskott. Det blev små milstolpar på vägen. Ultraljud v 7 med ett pickande hjärta. Den magiska v12-gränsen. KUB. Rutinultraljud. Tillväxtultraljud (för jag var över 40). Den 16 mars 2017 föddes min dotter. En energisk, viljestark och charmig liten varelse. Jag var mamma. Vissa saker blev lättare än jag trott. Omgivningens reaktion till exempel. Nästan alla jag nämnde att dottern var ett Danmarksbarn reagerade på samma sätt. ”Jag känner också en som…” Det var släktingar, grannar, kompisar, bekanta. Det visade sig att nästan alla kände någon som också skaffat barn på egen hand. Det som blev tuffare än jag trott var sömnbristen. Mitt barn sov dåligt på nätterna och max 35 minuter på dagen (efter den allra första bebistiden). Jag var trött.
IDAG
Idag är det februari 2020 och jag skriver denna berättelse med en sovande femmånaders i sele på magen. Idag är vi en familj om tre. Jag har ett sammanhang. Två fina barn att laga fredagskvällsmat till, att dra ner till stranden med, att leka i snön med, att åka skidor ihop med. Livet bor nu så mycket mer än jobb och träning. Livet består nu av barnkramar, sagor, tvätt och städ, torka tårar, busa, säga nej, bära, upptäcka världen. Det är ibland ensamt att vara den enda föräldern. Det är ingen som kommer hem och avlastar på eftermiddagen. Ingen som tar barnen så man får sova en stund till. När barnets trots är som värst kan man inte ta en paus och gå ut en sväng. Vansinnigt påfrestande och tröttsamt. Men jag är mamma. Jag har ett sammanhang. Jag har ett lugn i själen. Jag är framme.
